Ljudet av ett hjärta...

Alldeles nyss var jag med om en av de häftigaste saker jag någonsin har upplevt.
Jag och Erica fick för första gången lyssna på bebisens hjärtljud.
Hur mäktigt som helst och jag märkte att jag stod som ett fån och bara flinade.
Runt 150-155 slag i minuten klämmer den lilla krabaten stadigt fram.
Helt normalt och på alla sätt bra enligt barnmorskan.
Skönt de.

I övrigt händer inte så mycket spännande.
Var iväg till soptippen igår och det gick för en gångs skull jävligt smidigt.
Vet inte om det berodde på att jag faktiskt hade sorterat alla sopor denna gång eller om sopnazisterna hade fikarast och således inte hade koll på mig när jag gick lös i mitt sopkastande.
Vet inte varför, men det känns både befriande och stimulerande att av "misstag" råka slänga fel sopor i fel container.
Extra stimulerande är det när man lyckas fast sopnazisterna smyger runt med sina sopnazist ögon och spanar efter svin och syndare av min kaliber.
Jag vet att moder jord lider och att vi människor borde tänka om ganska mycket när det gäller vårt sätt att behandla planeten vi bor på, men helt ärligt, sopnazisterna behandlar folk som om dom slänger atombomber omkring sig.
Och nåde den som slänger fel eller inte har sorterat helt 100% rätt. Den fan ska få lida.
Iofs, kan jag tänka mig att det är det som motiverar dessa människor att kliva upp på morgonen. Så hade det varit om jag varit sopnazist. Är ju inget drömjobb så det gäller väl att utnyttja det enda positiva med jobbet: Att slaviskt utöva sin lilla makt för att jävlas så mycket som möjligt med folk.

Nu ska jag försöka göra nåt nyttigt innan jag somnar.
Har förmiddagsskift idag, men eftersom jag har varit och lyssnat på bebisen så tog jag ledigt resten av skiftet.
Dock är jag jäkligt trött för jag har sovit dåligt och lite inatt.
Får väl se hur pigg jag är när jag ska hämta Erica ikväll när hon slutat jobbet.
Men det ordnar sig nog.

Heippa...